Ett ex av specialutgåvan av den här LP:n ligger högt upp på  min önskelista! På det omslaget kan man nämligen skala bananen och så finns det en rosa banan innanför! Den här skivan är den perfekta blandningen av deras andra skivor, och den kom också först, så det är som att de sedan utforskat de olika stilarna separat åt olika håll. De repetitivt hypnotiserande gitarrerna för låtarna framåt med en stark kraft som byggs upp och man liksom sugs med i, och det känns som om man är på väg mot ett väldigt viktigt mål. I Sunday Morning, och låtarna där Nico sjunger är det istället en mer svävande och drömsk hypnotisation, men det känns ändå som en lugnare strävan mot samma mål på något sätt. Nu blev det lite flummigt, haha! Men det är så det känns faktiskt...

Det var ett tag sedan jag spelade den här frekvent, men den är fortfarande en favorit. Låter bäst på vinylskivan förstås som jag hittade i pappas gamla samling. Jag brukade sitta med skivfickorna framför mig och sjunga med i texterna och tyckte att jag var lite punk, men de är ju faktiskt inte så mycket punk. Lite grann första skivan men annars mest bra klassisk rock. Att jag började lyssna på dem var väl mycket för att Libertines hade spelat in 'Guns of Brixton' och att Mick Jones producerade dem. Dessutom är de väldigt engelska och det gillar ju jag, anglofil som jag är... 

Jag har lyssnat mycet på Sigur Rós de senaste 2 åren för jag tycker att det är bra pluggmusik. Dels för att det är mest instrumentalt, ganska lugnt och inte så slamrigt, vilket kan förstöra koncentrationen, och så för att de sjunger på isländska som man inte förstår och därför tjänar det inget till att försöka höra vad de sjunger. Nu har jag däremot börjat tycka om de drömska och energirika låtarna mer och mer, och försvinner in i musiken istället för böckerna, så jag får nog hitta ett nytt band för det ändamålet... Musiken är väldigt målande tycker jag och typiskt bra filmmusik, för man kan liksom se och känna bilder, känslor eller färger framför sig när man lyssnar.

Åh vad jag tycker om Bob! Nu har han till och med släppt en julskiva, så man kan lyssna på honom alltid, alltid! Det brukar jag väl inte göra precis, men jag är inne i en Dylan-period just nu. Har mest lyssnat på hans 60-tals period förut, men kommit in lite på de senaste tre skivorna nu också. Det är nog ändå den här som fått snurra mest i skivspelaren. Alla låtarna är starka tycker jag. När jag lyssnar på Dylan blir jag alltid fylld av en slags nostalgi och känslor från gamla goda tider. Jag kan ju inte vara nostalgisk över samma tider som han var när han skrev låtarna, utan det är som en tidlös nostalgi som är applicerbar på vilken tid som helst. Jag tycker att han är en väldigt fascinerande människa eftersom han är lite sådär mystisk och otillgänglig, och efter att läst hans biografi så kan man mycket väl förstå varför. Många säger också att han är tråkig live, och inte spelar någon av hitsen, och om han gör det så hör man inte vilken låt det är, men jag tycker att hans motto att aldrig spela en låt precis likadant två gånger är väldigt fint. Jag instämmer också i frågeställningen: varför gå och höra en låt live, som man kan höra precis likadant hemma i stereon? Man vill ju se att artisten faktiskt kan spela, och jag älskar när artister gör helt andra och kreativa arrangemang av sina låtar! Nu kan jag inte uttala mig om hur Dylan faktiskt är live, eftersom jag aldrig sett honom, men det är en av mina stora önskningar!