Ja nu har Kent släppt ännu ett album. Mitt första riktiga favoritband. Det är något visst med det. Fast de senaste skivorna har jag inte varit så överförtjust i. De gamla är förstås förknippade med många fler minnen. Från gymnasietiden med Fia, då vi satt på mattelektionerna och lyssnade på skivor i min bärbara cd-spelare, kompenserade fram en lagom volym mellan den dåliga och bra hörluren och bestämt hävdade för matteläraren att vi lärde oss mycket bättre med musik i öronen. Det stämde säkert, för då slapp man höra hennes sävliga trista röst i alla fall!